Rapport från helgen:

Som vissa av bloggens medlemmar redan vet, så krälade INTE undertecknad runt på golvet på Bakfickan, totalt wasted på rödtjut. Men jag var där. Städad, och fascinerad av att det satt ett helt curling-lag runt bordet. Efter X antal druckna öl fick curlinglaget en gratis-lapp till ett av Sloköpings större etablissemang, och där skulle kvällen fortsätta. Så blev det INTE. Det visade sig vara folktomt. Delar av curlinglaget valde därför att fortsätta till Sloköpings kanske sloigaste och mest lättraggade hak, där klientelet enligt uppgift består av desperata medelålders utan underbyxor och med för mycket parfym. Undertecknad och tvm gick då och köpte falafel och gick hem. Kvart över elva.

Anyways, jag är grymt sugen på att testa Bakfickans pizzor, de såg så jädra rekorderliga ut. För att inte tala om de rejäla portioner med bananasplit som jag såg en dam i röda skinnbrallor smaska i sig vid bordet bredvid.

Körde lite discobowling på fredagskvällen också. Härlig konversation:
bowlingman: Då blir det 240 kr.
tvm: Vaddå, kostade det inte 210?
bowlingman: Jo, men nu har vi den här ljussättningen (discoljuset), då blir det 240.

Besökte Husby i går. Såg inte till varken Anders eller Isabel. Tråkigt.

Hur har era helger varit?
/Marita.

...nu får vi ta och styra upp den här bloggen, bristen på kaffe och bajjamajjor i överflöd ska väll inte få stoppa oss?

//Svågern

Resan innebar många rekord för min del. Berättelsen blir därför av nöd närmast homeriskt episk. Mitt livs minsta hotellrum, mitt livs torraste kyckling, mitt livs blodigast köttbit samt mitt livs brantaste inflygning är bara några av inslagen under denna odyssé ut i världen.

Eftersom planet gick så tidigt på morgonen så valde vi att spendera natten på ett hotell på Arlanda. Hotellet var billigt så vi hade inte förväntat oss något underverk. Det vi fick var renstädat och helt prisvärt, men det var inget hotell som jag skulle vilja spendera en hel vecka på. Rummet var nämligen så litet att på ena hållet fick sängen precis plats. Åt andra hållet fanns det maximalt 1 meter till godo. Allt detta utan fönster. Givetvis. I detta rum skulle tre stora resväskor, tre mindre handbagage samt tre ressugna människor få plats. Snabbt utvecklade vi dock en smidig rutin med att två personer hela tiden fick ligga i sängen samtidigt som den tredje stökade runt i rummet.

Resdagen började vid sjutiden. Två av resenärerna var nervösa inför flygresan och den tredje var nervös därför att de två första var så nervösa att den tredje undrade om de alls skulle komma iväg på resan. Men iväg kom vi! Flygresan ner gick hur bra som helst men redan under flygresan började jag ana en stor besvikelse. Charter, mina vänner, är  inte vad det en gång var. Tyvärr! Till min stora besvikelse upptäckte jag att folk var oväntat sofistikerade. Incheckningen gick smidigt. Folk satte sig ovanligt snabbt på flyget. Folk applåderade INTE när planet landade. Folk satt kvar länge på planet och ställde sig inte upp direkt vid landningen för att komma av planet. Fan vilken besvikelse. Inte en enda Stig Helmer så långt ögat nådde.

Väl på hotellet fick vi i varje fall en välkomstdrink och information så lite charter fick vi i varje uppleva. Hotellrummet var fint, med två rum, kök (!) och en slags uteplats med utemöbler. På hotellet fanns två pooler så allting verkade perfekt. Samtliga dagar inledde vi med en frukostbuffé som faktiskt var kanon, med mycket färsk frukt. Undet första frukosten skaffade vi i sällskapen vår första besatthet. En besatthet som vi skulle behålla resan igenom. Föremålen för vår besatthet var två finskor som åkte med vår svenska charter. (varför inte en finsk charter?) Vi fick syn på dem när en av finskorna kom till frullen med stor 80- tals frisyr, sverige t-shirt samt tights. Inte så snyggt. Vidare hade samma finska hysteriskt svårt att förstå sig på brödrosten, men envisades med att försöka uppfostra alla andra i hur brödrosten fungerade. Detta pågick under ganska stor irritation under hela veckan, till dess att finskan sista dagen försökte visa undertecknad hur brödrosten fungerade. Där upphörde hennes herravälde över brödrosten då jag förbarnade mig och slutligen visade hur rosten verkligen fungerade. Huruvida hon förstod mitt logska resomemang vet jag fortfarande inte. Kanske skrattar hon tillsammans med sin finska väninna fortfarande åt "den dumma svensken".

Slutsats: Engelsmän kan vara europas sloigaste folk. I alla fall de som väljer att åka på charter. Skräniga och blekfeta uppenbarar de sig överallt. Man ser alltid vilka det är och man stör sig alltid på dem. Tur att man själv tillhör en sådan övermänniskonationationalitet... Dagarna förflöt annars ungefär på samma sätt varje dag. Efter frukosten drog vi oss ner mot stranden. Efter att ofta ha gått ganska långt för att hitta en ny strand eller ett nytt ställe låg vi några timmar i solen. Temperaturen var ungeför som svensk sommar. Havet var fantastiskt att bada i. Efter att vi hade legat på stranden och läst eller spelat kort drog vi oss till något kafé innan vi slutligen gick tillbaka till hotellet för att byta om inför kvällens aktiviteter.

Vi gick aldrig ut och dansade eftersom utelivet var dött eller fyllt av engelsmän. Vi spenderade istället våra kvällar på restautanger. Spaniorerna verkar inte vara särskilt duktiga på att laga mat. Antingen var det torrt eller så var det inte grillat alls. En halv kyckling som vi fick var den torraste jag någonsin ätit. På en grillrestaurang fick jag ett grillspedd där nötköttet faktiskt var rått. Till allt detta ville de alltid servera pommes frites, denna smaklösa uppfinning från helvetet. En eftergift för alla engelsmän anar jag. Man ska nog åka till östeuropa för att få riktig god mat.

En av dagarna hyrde vi en bil och upptäckte ön på egen hand. Detta var  den enda dagen då det regnade så det passade ganska perfekt. Ön var jättefint och det var kul att upptäcka den. Det roligaste var dock när J körde bilen uppför serpentinvägar som var ganska smala och mycket branta, och plötsligt helt spontant, av ren rädsla, på klingande dalmål utbrast "Herre min je!"

Efter att ha latat oss i en vecka var det dags för hemfärd. Det började med att planet var ungefär en timme försenat från Lanzarote. Varför vet jag inte. Flygresan inleddes med 1,5 timmars turbulens vilket inte gjorde de två nervösa resenärerna mindre nervösa. När det äntligen hade slutat och vi började närma oss Sverige så började flygvärdinnorna fråga efter en läkare på planet eftersom en av passagerarna "inte mådde så bra". Detta visade sig snart vara en underdrift. En grov sådan. En minut senare påböjade vi nämligen en brant (!) inflygning mot Köpenham, där ambulans skulle vänta eftersom passageraren Kurt hade fått en hjärtattack. Det var en ganska samlad stämning på planet när vi gjorde en brant, brant inflygning samtidigt som folk gjorde hjärtmassage på Kurt längst bak i planet. Väl i Köpenhamn fick ambulanspersonalen i varje fall igång Kurts hjärta och när han rullades ut ur planet såg han helt ok ut. Frun såg däremot mindre ok ut. Fullt förståligt. Åter igen: Folk var grymt disiplinerade och osloiga.

När vi hade tankat och fixat så fick vi äntligen flyga mot sthlm där vi landade 3 timmar försenade. Vi sov över 10 minuter från flygplatsen hos Sötnos släktingar och dagen efter åkte jag tillbaka till en minst sagt kaotisk verklighet på jobbet. Men det är en annan historia som jag inte kan dra här på bloggen.

Slutbetyg på resan: 4 av 5. Chartererfarenheten: Klart över förväntan. (Det märktes ingen negativ skillnad mot vanliga resor) Detta drar både upp och ner betyget samtidigt.

/Steve (för dagen med sombreron på sned och en tom drink i handen...)

23 januari kl. 9.00 släpps biljetterna till Håkan Hellström i april. VEM KAN FÖRSÖKA KÖPA BILJETTER???? (antar att det är ticnet eller så). Jag kan inte och med risk för att låta Vicky Pollard-fjortis "yeah but no, I'm like, I gotta go eh" Stad spelar ingen roll. Tror jag, måsta kolla upp dagarna.

P3-Guld var göttigt. Speciellt Christer-Patti-Timo-duetten i slutet. Frågar mig bara hur "Oh laura" kunde vinna årets låt, hur Saharisarna inte vinner ngt, hur Kent och Lasse kan vinna så mkt på galor fast de inte verkar bry sig så mkt.? Rekko att Säkert vann, att Timo vann, att Hästpojken är så påsvenskaskrammelrockigt bra, att se Tomas R med Mange m.m. Sweet.

Nu är det bara Rockbjörnen kvar. Sedan väntar en härlig sommar med P&L och jag lär (fjortisen i mig is alive i allra högsta grad) till Way out west juh!

Sleep tight vänner, syns imöra!

/JåA

Vem skulle ni helst vakna upp brevid?

Salem al-Fakir

Jocke Berg

Lars Winnerbäck

Carl Bildt

Adam Alsing

????

JåA

ps. var f-n höll Timo hus nomineringsmässigt?! Uh. ds.

ps. så 2 sek på Bröllopsbonanzan och vomerade. Snäll, säg att presentationen av paren var ironi eller att det ett nytt humorprogram. Snälla! Well, bra brollopsdetox för mig iaf. ds.