Japp, tema pretto i Dublin faktiskt. En smula iaf. Vi har sett Oscar Widestayn, James J, mfl. Dessutom har vi sannerligen utforskat museefiken så att varenda Inga-Lena kan vara stolt. Vi spenderade minst fyra timmar på the National Art gallery. En fantastisk byggnad rent arketektoniniskt. Mkt fin konst också även om mycket dränktes i renässansmåleri från medelhavsländer (japp, mer än ett Holy Mary-motiv med andra ord). Dock!!!!!!! Vermeer!!! Fatta det kära vänner, jag har fått se en ÄKTA Vermeer. Jag och Steve var nog rörda till tårar, först nu det börjar sjuka in.

Efter mil av karetande hittade vi dagen efter Dublins moderna museum. Det tyckte jag nästan överlag var roligare, äh, vet inte. En utställning tillägnad Lucien Freud så det var ju sketakul + en helt underbar staty(?) av Miró.

Det enda jag och Steve shoppade var dessutom den sista HP-boken som de släppte natten fre-lördag. Personer (inte få utklädda) köade hela dagen utanför Eason mitt inne i staden. Vi som är lite mer rutinerade gick in dagen efter och köpte ett ex. Jag har inte läste boken före så den inköptes idag.

På bio var vi också och fick därmed se det lilla mästerverket Shrek the tird på org. språk. Justin skötte sig finfint även om Antionio alltid kommer vara min absoluta favoritröst.

Eftersom vi ogärna vill vara la turista så besökte vi naturligtvis mer genuina pubar. Vi knöt vänskapens band med Angus (vi vill otroligt gärna att den fd bådingenjören med ett typisk irlänskd gubbansikte + kläder, säger rasbiologa hör, som gärna saftade i dig en Guiness eller två på kvällen) på puben Bachelors Inn. En annan kväll lyssnade vi på ett typiskt irländskt cover band lite utanför den absoulta stadskärnan, en kärna som kändes mer spansk/italiensk än irländsk efersom Irland fullkomligen svämmade över av språkstudenter från olivoljeländerna. Det roligaste på den puben var en kvenna som hade fått lite för mycket i sig. Hon förde en långdragen kamp med att komma upp på en barstol. Hon klarade biffen med hjälp av en lika fuller karl i piké (naaa...tyvärr inga riktiga slon vilket kanske gör det hela ännu roligare vid närmare eftertanke). "Den döve leder den blinde" eller hur nu Steve så på pricken uttrykte det.

Hammaren kunde kanske ha blivit arresterad, inte fick man dricka alkoholhaltiga drycker på gatan inte. Vår vän gick myckte rekko och läskade sig med en Bacardi Breezer orange, en smak som visst inte finns in la Suede, men då kom Garda (polisen heter så där, iriska we presume) och sa till att så där fick hon inte bära sig åt. All cred till Hammaren som då stötte i sig resten på några sekunder för att sedan slänga flaskan.

Ett av de stora projkten var annars att inhandla dessa BB, de hade ju så många smaker som inte finns här hemma, till Hammaren. Det gjordes till sist sista natten.

Hela resan fick smidigt, kanske lite för smidigt kan man tycka nu så här i retroperspektiv. Jag och Steve höll nämligen på att inte komma hem igen. Vi hade lämnat in våra pass i receptionen så att den rekorderliga och alltid pumpsprydda piffiga hotellägerskan kunde lägga dem på säkert ställe. Bra så (för att citera brattsen). På möra när vi skulle fara till flyplatsen (halv sju) så fick vi inte våra pass. Gubben, en totalt försupen gubbe (söt dock) visste inte alls var de kunde vara och han hade inte ngn nyckel som kunde gå til lådan under disken. Han var dessutom högst ovillig att ringa bossen. Inte blev det bättre av att domedagsprofeten till taxichaffis fittade sig och sa att minsann ALDRIG skulle hinna med flyget. Vi blev nog aldrig riktigt nervösa dock, jo lite blev jag när begåvningsreserven, som var helt nipprigt nervös stackar'n, hårdnackad vägrade att tinga. Då steg visserligen chaffisen in och i det närmaste tvingade honom. Då kändes allt lugnt igen, mkt tack vare att vi för en gångs skull var ute i mkt god tid. Den piffiga kom, lite generad, men mkt sminkad så hon hade ju varit uppe, och fixade fram passen på fem röda. Det visade sig att sonen hennes skulle till Portugal den möra men fortfarande var hemma eftersom han inte hittade passet.

Den försupne verkade lite rädd för henne, han är antagligen en go en som på senare år bättrat sig och 'är ett litet välgörenhetsprojekt från hotellägarnas sida, som verkar högst rekko. När vi fått passen slappnade han av och förtäljde historier, på den mest breda dialekten/sociolekten ni kan tänka er, om hur han ramlat i trappen på fredagskvällen. Riktigt intresserad blev han inte förrän Steve berättade att man här hemma inte kan få en riktigt tappad Guiness. Ren skräck i gubbens ögon, hit tänkte han då inte fara.

Hotellet var annars riktigt genuint, med en gubbe (inte begåvningsreserven) i receptionen som var så trevligt irländsk så man trodde att man kommit in i en karikatyr. Frullen blev serverad av en tanta som man nog inte ger sig i bråk med. Genuin frulle ala brittiska öarna med vitaste toasten, sylt, ägg, körv och bacon om man ville och kaffe så blaskigt så man sitter och funderar på om det är te man dricker. Härligt på sitt sätt.

Annars kan man äta finemangers på Luigi Malones och The Bad Ass café för att nämna ett par exempel.

Dubinborna är förvånansvärt bra klädda, jämfört med erfarenheterna jag fick i Limerick, men visst har vi sett otaliga exempel på Vickys irländska likar.

Utflykt på landet gjordes också. Först pendeltåget till en liten kuststad vid namn Bray. Irlands Brighton tydligen. En liten penionatsstad som taget ur en Agatha Christie-deckare. Bara väntade på att miss marple skulle dyka upp på standpromenaden. Från Bray tog bi bussen till den lilla pittoreska överklassbyn Enniskerry och satt och cappuccionoade oss i solen, den enda dagen solen visade sig. Jag var riktigt brun jämför med alla andra där. Känner mig dessutom inte lika kort eftersom irändare i genomsnitt är bra mkt kortare än svenskar.

Enda misären i detta land där alla är så briljant dejliga och hjälpsamma, mitt paraply blev negligt snott på restaurant.

Mja, en liten rapport iaf. Mer kanske kommer.

/Jessicaåandreas