Tack tack, för alla gratulationer till min nya status som vuxen förebild. Inte för att jag vill se så långt fram i tiden som femton år, men ska vi ändå våga oss på en vild gissning: min livsstil är fortfarande densamma, och ungen (som väl förhoppningsvis har ett namn då) talar om mig som konstiga botoxmoster-marita som bor ensam i en liten lägenhet och svär åt folk hon ser. Tackar för namnförslagen, tyvärr är jag rädd att jag inte har någon talan alls vad gäller detta. Ska bli spännande att se idag om päronen har kommit på något. Börjar bli lite segt att tala om vederbörande som bebisen. Å andra sidan, skulle kännas ännu konstigare att benämna henne typ Gunilla.

För mig in på en händelse om inträffade tidigare idag. I godan ro satt jag inlåst på dass i baracken. Barrikaderad. Man låser nämligen ytterdörren från insidan, samt sätter på en hasp så att folk på utsidan förstår att det är upptaget. Plötsligt hör jag hur någon rycker i dörren, låser upp dörren, bankar på dörren, får upp haspen - och klampar in. Jag är klar med det jag gjorde och går ut för att kolla vem som stör friden. Inte helt tillfreds med situationen. Där ute finner jag en byggjobbare modell yngre, med - som jag bedömer det - ganska beskedligt utseende. Visar sig att det ska bli en surfittornas kamp där inne i le barack.
Kille: Oj.
Marita: Jaha, hej. Tur att inte jag duschade eller nåt då.
Kille suckar djupt och irriterat, vänder sig om snabbt.
Kille: Ja. Suckar igen.
Kille: Jag ber så HEMSKT mycket om ursäkt. (med mkt ironiskt tonfall)
Marita: Whatever.
Kille går ut. Marita borstar tänderna.

Annars, ser fram emot festival i trevligt sällskap i morgon och dagen efter det! Den spännande midsommardrycken är Captain Morgan + limeklyftor doppade i kanel och socker. Ni får även stifta bekantskap med en av mina släktingar som faktiskt verkar sugen på päronvodka.

/Marita.