Har precis kommit till insikt om att jag är en sentimental hamster. VARFÖR sparar jag på så mkt skit? Har spenderat helgen med att packa upp kartonger vars innehåll till 75% kunde slängas. Det är ju inte klokt! Samtidigt fixar jag inte att slänga kartongerna rakt av utan att gå igenom dom, för det skulle ju kunna vara något viktigt i botten... 

Pendlar just nu mellan ytterligheter.... Vill ena sekunden slänga allt jag har för att bevisa för mig själv att saker inte är viktigt, för att i nästa sekund falla i trans över en ful pall som jag gjort i slöjden... Suck!! 
Undrar om detta är något ärftligt? Vill minnas att min farmor också sparade på allt... 

Samtidigt vill jag inte bli för osentimental... Det är ju skitkul att gå igenom sin föräldrars kartonger och hitta gamla hep stars-skivor och palestinasjalar anno -72! Ser framför mig hur jag förklarar tjusningen med 80-talets blandband för mina (i och för sig mycket eventuella) barnbarn...
 
För att inte tala om papper! Sparar ni lönespecifikationer och årsbesked och sånt? Bör man göra det och hur länge isåfall? Så fort jag ser en hög med papper så drabbas jag av en enorm trötthet och ORKAR inte bestämma vad som borde sparas, så för säkerhets skull sparar jag typ allt vilket känns som en dålig strategi... 

Har fått intrycket av att J&A och HdB är bra på att inte samla på sig för mycket saker... Stämmer det?

/Dampan